Herjedalen

Frå Alnakka.net
Herjedalen, Härjedalen, Härjedaelie
Herjedalen vapen.png
Herjedalens landskapsvåpen
Landsdel Norrland
Län Jämtlands län, Dalarnas län
Stift Härnösands stift
Areal 11 954 km²
Folkemengd
 • Totalt
 • Folketettheit

10 550
0,9 innb./km²
Høgaste punkt Helagsfjället 1796 moh.
Største innsjø Svegssjön
Landskapsblomster Mosippa
Landskapsdyr Brunbjørn
fleire symbol...
FC-Herjedalen, Sweden.png
Kvar Herjedalen, Härjedalen, Härjedaelie ligg

Herjedalen/Herjeådalen (herjedalsk) eller Hærjedaelie/Härjedaelie (sørsamisk), oftast normalisert til Herjedalen eller, frå tidleg på 1900-talet, Härjedalen, er eit landskap i Norrland i Sverige. Herjedalen grensar til Dalarna i sør, til Trøndelag i vest, til Jämtland i nord og til Medelpad og Hälsingland i aust. Herjedalen er det minste landskapet i Sverige i folketal med berre kring 10 500 innbyggjarar, samtidig som landskapet er det 12. største i Sverige i areal med sin 11 954 km².

Herjedalen vart tidleg del av Trøndelag og utgjer eit historisk norsk område. Landskapet vart overført frå Trondheims len til Sverige i 1645, men orienteringa vestover stod ved lag, ettersom mangelen på eigen by gjorde Røros til nærmaste handelssentrum. Sambanda vestover har seinare gjeve opphav til nemninga Öst-Tröndelag som uttrykk for samhørigheita med Trøndelag og Jamtland.

I vår tid ligg mesteparten av Herjedalen i Härjedalens kommun i Jämtlands län, med Sveg som kommunesenter.

Namnet

Herjedalen kjem av norrønt Herjárdalr. Slik har landskapet, som plassen Lillhärdal, fått namnet sitt etter Härjån. Härj- i Härjån tyder i sin tur ‘steinut terreng’ eller ‘steinut botn’. Herjedalen tyder dermed nærmast ‘steinutelvdalen’. Landskapsnamnet viste dermed truleg opprinneleg til Lillhärdalsbygda og har ikkje noko med ordet herje (‘gå til åtak, øydelegge osv.’) å gjera. I ubunde eintal blir landskapet stundom kalla Härdal, på samma viset som Lillhärdal.

Namnet blir første gong nemnt i eit grensedokument som vart skrive under eit tingmøte i Sveg 1273 mellom Norge og Sverige — da i forma Heriardal. I dokument frå 1300- og 1400-talet finn vi skrivemåtane Heriadal (1430[1], 1435[2]), Hæriadal (1426[3]), i Heriodaale (1423[4]) og Heireiadal (1372[5]). Det første hintet om at j-lyden var borte møter vi i forma Herradals prestageld i 1470.[6]

I dokument frå 1500-talet har vi full apokope av andrestavinga, og vi møter ymse variantar av Herdal i skriftlige dokument: Herdal (1434[7], 1488[8]), Herdall (1529[9], 1531[10], 1532[11], 1533[12], 1535[13], 1544[14], ca 1550[15]) og Herdaell (1534[16]).

Dei vanlegaste formene i nyare tid inkluderer Herdal, Herjedalen, Herjeådalen og Herjådal (som blir bruka i Härjedalssången). Den populære forklaringa at det var Heriulfuer hornbriotr som gav landskapet namn (sjå nedafor) held ikkje, ettersom nån skrivemåte med -ulf- eller liknande ikkje finst registrert i nån historiske kjeldor.

Den moderne svenske skrivemåten Härjedalen, med ä i staden for eldre e, kom i bruk tidleg på 1900-talet i ein periode da bokstaven ä vart oppfatta som moderne.

Historie

Forhistorisk tid

Svegs kyrka er den fjerde hovudkirkja i Sveg. Den første blir sagt å ha vore den som Ljot lét reise.

Herjedalen vart opprinneleg befolka frå vest kring åra 7000 til 6000 fvt. av jegarar, fiskarar og samlarar som blir kalla jegarfolket. Kring 200 buplassar frå steinalderen er funne, dei fleste av dem i skoglandskapet langs strenderne av Ljusnan. Fleire buplassar er funne i fjella òg, dei aller eldste av dem i Ransjön. Eit av dei meir synlege spora etter jegarfolket er hellemålingane ved Ruändan oppe på lågfjellet Flatruet, «flatberget», som er opp mot 5000 år gamle. Målingane er utført med raudoker og består av kring 20 figurar som avbildar elg, rein, bjørn og menneske. I Herjedalen finst fleire andre hellemålingar òg, slik som ved Rogen, Grannberget, og òg i Tänndalen og Storsjö. Den sist funne hellemålinga i Herjedalen vart funnen så seint som i 2006 på ein bjørneforma steinblokk ved Kölsjöfjället. Eit stort tal fangstgroper har òg vorte funne kring i landskapet, og Herjedalen har 2 000 kjente fortidsminne.

Spor frå ein meir gjetarliknande kultur finst i vestre Herjeådalen i Fjällnäs i Tännäs socken, datert til 2000-talet fvt.

Mellomalderen

Den fremste representanten for bondekulturen i Herjedalen er Heriulfuer hornbriotr. Han blir nemnt i den tidlegare nemnte grenseoppdraginga frå 1273. Det var Tord i Trosavik (Trasviken i Hedeviken) samen med tolv oldermenn som gjorde reie for den tidlegaste busettinga i landskapet. Tord fortel at Herjedalen vart bygd av «Noregs menn», og den første var Heriulfuer hornbriotr. Heriulfuer var merkesmann med den norske kongen Halvdanr svarti. Halvdanr svarti var småkonge i Norge på 800-talet og far til Haraldr hárfagri; merkesmennerne hans var dei som bar merket hans i strid. Heriulfuer kom noko i onåde med kongen da han ved eit gilde slo i hel ein annan av kongens menn med Halvdan sitt sølvslegne drikkehorn. Heriulfuer slo med slik kraft at hornet sprakk (derav namnet hornbriotr) og flykta til Anund Uppsale i Mälardalen. Han vart først vel motteken, men etter at han låg med ein slektning til Anund som heitte Helga, laut han flykte vestover, til Herjedalen. Han og Helga slo seg ned i øydemarka ved ein plass som fikk namnet Sliarosvellir, der Slyån munnar ut i Härjån, nærme grensa til Särna i Østerdalen (no i Dalarna).

Tord i Trosavik rekna deretter opp femten generasjonar av ætlingar til Heriulfuer. Den åttande (kring 250 år etter landnåmet på slutten av 800-talet) skal ha heitt Ljot Dagsson, og det var han som fyrst let gera kirkiu i Heriadal, trulig mellom 1050 og først på 1100-talet.[17] Alt på den tida var Sveg sentralstaden i landskapet med eit felles allting; men vi veit ikkje kva tid alltinget vart etablert.[18]

Fil:Ljungdalen in winter.jpg
Ljungdalen blir gjenomkryssa av ei pilgrimsrute til Nidaros.

Som nemnt ovaför, så var ikkje heile Herjeådalen øyde da Heriulfuer kom, men det er han som representerer den faste busettinga og förbindelsen til andre norske bønder. Herjeådalen kom tidlig til å bli rekna som ein del av Gauldalen, og etterkvart til Trøndelag og til Nidaros bispedømme. Herjeådalen kom med detta til å sortere under Frostatingslag. I tidlig nordisk mellomalder vart myrmalmsproduksjonen med sine jarnmiler etablert som hovudnæring i Herjeådalen.

Høg- og seinmellomalderen

Denne artikkelen er ikkje ferdig omsett enno.

Kristninga av Herjeådalen skjedde etter slaget ved Stiklestad og i förbindelse med at Jamtland òg vart kristna — jamfør reisinga av Frösösteinen i 1050. Óláfr Haraldsson, som fall under slaget ved Stiklestad, vart erklært som helgen kort tid etter at han dødde. Härjedalen kom att gjenomsyras av två större pilgrimsleder, Nidarosvägarna främst Romboleden (döpt efter Rombovallen i Härjedalen, ibland även benämnd "Herrdal-Norgesvägen") men även delvis Jämt-Norgevägen.

Överhogdalsbonaderna

En vittnesberättelse angående konverteringen från asaläran till kristendom finns bevarad för Tröndelag i allmänhet och Öst-Tröndelag i synnerhet. Nämligen bonaderna som hittades i Överhogdal i östra Härjedalen 1909, daterade till perioden 800-1100. I Tröndelag börjar kristna stenkyrkor byggas under 900-talet. Missionärer kom från de brittiska öarna där Norge hadde skatteländer för att sprida den kristna tron. Tröndelag var vid tillfället den förnämsta delen i Norge, dess huvud. Odens åttafotade häst Sleipner förekommer på tapeten, Gullinkambe likaså. Yggdrasil, världsträdet, utgör centrumet i bonaderna. Många av de fornnordiska gudarna kan även de skönjas. Kyrkor, mytologiska monster, människor, skepp med mera återfinns på tapeten. Ändock förekommer inga stridigheter, vävnaderna vittnar om en infiltrering, kristen förekomst i ett kultiskt samhälle. Präster och kors i en hjältesaga. Livsträd och rutor symboliserar lycka och konverteringen i Skandinaviens inland, i Härjedalen, skedde fredligt. Någon strid i förbindelse med övergången har inte heller påträffats i vare sig Jämtland eller Härjedalen. Tvärtemot vad Skogbonaden från Hälsingland berättar om, där den kristna kyrkan attackeras från alla håll och kanter. Hälsingland och Norrland var nykonverterat på 1190-talet och Järnbäraland, alltså Dalarna var 1177 fortfarande hedniskt.

Härjedalen var länge indelad i en enda socken med sockenting i Sveg. Det här ändrades emellertid på 1300-talet då även Hede socken omnämns (för alla socknar se Härjedalens socknar).

Digerdöden hemsökte landskapet 1350 och i förbindelse med den lilla istiden stagnerade landskapet befolkningsmässigt. Pilgrimsfärderna slutade efter att den danska kungen Kristian III införde protestantismen i Danmark-Norge 1536, i Härjedalen tog det emellertid ett tag innan befolkningen konverterade från katolicismen.

Krigstid og trolldomsprosessar

Etter at Sverige braut ut av Kalmarunionen i 1523 gikk Herjeådalen frå å vara sentralt plassert i Skandinavia til å vara eit grenseområde mellom Sverige på eine sida og Danmark-Norge på den andre. Herjeådalen vart okkupert saman med Jemtland under den nordiske sjuårskrigen og bytta statstilhørigheit fleire gonger. Verre kom det til å bli på 1600-talet. Baltzarfeiden, ein del av kalmarkrigen, starta 1611, og svenskane gjekk hardt fram: Hus vart plyndra, kvinnor valdtekne og alle gardar i Hede socken vart nedbrente, så vel som fleirtalet av Svegs gardar, noko som førte til at mange flykta inn i Noreg. I 1644 kom svenskane att (hannibalsfeiden), og herjeådalingane hadde hendingane frå baltzarfeiden friskt i minne. Dei svor straks sin truskap og betalte dessutan skatt for att sleppe herjing. Svenskane vart seinare utattdrivne av nordmenn og jemtar, og Herjeådalen var heilt i norske hender da landskapet vart lagt under Sverige ved freden i Brömsebro i 1645. Det vart oppretta skansar i Långå og i Älvros. Rett etter detta fikk Herjeådalen sitt eige segl, no landskapsvåpen, med symbol som viste til myrjarnframstillinga. Rikdommane folket i Herjeådalen fikk gjenom handel med jarnvaror og liknande vart bruka for å halde det svenske indelningsverket på avstand. Etter 1662 kom den herjeådalske allmogen til å betala ein årlig sum på 900 riksdaler sølvmynt for å sleppe p innkvartere soldatar.

Fil:Skt. Hans bål+heks.jpg
Många "häxor" kom att brännas på bål

Rett etter at Sverige tok over Herjeådalen, vart den framleis noregsorienterte Herjeådalen ramma av trolldomsprosessar. Sjølve startskotet till trolldomsprosessane i Sverige var da Gertrud Svensdotter under press frå den svenske kyrkoherden skulda Märet Jonsdotter (Stor-Märet) frå Lillhärdal for trolldom i 1668. Stor-Märet nekta bestemt på skuldingane og prøvde å forsvara seg heilt til det siste, men til ingen nytte. Ho vart den første som vart brent på bål, på Spångmyrholmen. Etter detta spreidde trolldomsprosessane seg som ei farsott gjenom Sverige, særlig framdreve av svenske prestar og juristar. De kommande åra vart det halde atskillige prosessar mot «trollkvinnor» i landskapet; i Lillhärdal stod ikkje mindre enn 56 personar for retten under ein av prosessane. Herjeådalstrollkvinnor kunne finnast i kvar ei grend. Ofte var det barn som skulda vaksne. Dei sa dei hadde vorte lura til å vera med på nattlige aktivitetar medan de reid på opp-ned-vendte dyr som hestar, kyr eller geiter. Ei ung jente, Sigrid Svensdotter angav si gamle farmor for trolldom. Blåkulla låg sjølvsagt på andre sida av Kjølen, i Norge — der sympatien til herjeådalingane òg låg.

Nyare tid

Fil:Funäsdalen.jpg
Skogen har i alla tider spelat en stor roll i Härjedalen, inte minst nu på senare tid, bild från Funäsdalen i västra Härjedalen.

Härjedalen kom att bli en väldigt eftersatt del av Sverige. De redan nämnda krigshändelserna med all hungersnöd, sjukdomar och dödsfall de förde med sig, jämte förföljelserna i förbindelse med trolldomsprosessane tok hardt på befolkningen och den uppgick vid slutet av 1600-talet till uppskattningsvis 2 000 personer. Frihetstiden innebar emellertid ett visst uppsving gjenom nybyggnad.

Försök till bergsbruksdrift togs i Ljusnedal 1685koppargruvor anlades vid Ramundberget. Senare kom en smälthytta till i Ljungdalen. Men tillgången på kopparmalm var låg och den upphörde på 1770-talet. Istället förflyttades fokus till järnmalm och verksamheten blev större.

Fäboddriften förblev Härjedalens största näring länge, kompletterat med järnframställning och forbondehandeln, främst till Röros i Tröndelag, en handel som ökade i och med bildandet av unionen Sverige-Norge. Ett omfattande skogsbruk uppstod i mitten av 1850-talet i och med industrialiseringen. Timmer flottades på Ljusnan (Sveriges största flottningsled) ned till Hälsingland och kusten. Många sökte sig till Härjedalen från främst Värmland för att jobba inom skogsnäringen. Bönderna kunde nu själva disponera skogsmarken på ett helt nytt sätt och faktiskt tjäna pengar på den, i form av försäljning. När förbudslagen togs i kraft i början av 1900-talet hadde en stor del av marken hamnat i bolagsägo. Då var Härjedalen inne i folkrörelsetiden. Likt Jämtland så kom Härjedalen att domineras av den frisinnade Godtemplarrörelsen (eller nykterhetsrörelsen som den också benämns), Jämtland och Härjedalen utmärker sig som den enda regionen i hela Sverige där det finns fler ordenhus än frikyrkor. Godtemplarrörelsen stod i sig nära den antiindustrialistiska hembygdsrörelsen (som bland annat grundade Gammelgården i Sveg) och ungdomsrörelsen. Gjønomslaget för rörelserna demonstrerades vid folkomröstningen om rusdrycksförbud där en klar majoritet ställde sig bakom ett förbud.

Stora spänningar fanns i Härjedalen, å en sidan stod arbetarrörelsen med organiserade skogsarbetare och rallare, å andra stod bönderna, lärarna och prästerskapet. Bland annat så förbjöds vissa barn i Glissjöberg och Mosätt från att gå till skolan då den stränge läraren och föräldrarna inte stod på samma sida. Det hela eskalerade i och med revolutionen i Sveg i maj 1918. På godtemplargården i Sveg var det kallat till möte och två arbetare började bråka (efter att de supit sig fulla, ironiskt nog i nykterhetskaféet). Fyllebråket övergick i kravaller och några tog initiativ till upplopp, på gatorna i Sveg krossades fönster och tingshuset stormades. Den aggressiva folkmassan mötte då en beväpnad skara svegsbor och tre personer sköts ned till marken. Härjedalen har därefter beskrivits som syndikalismens starkaste landskap. Syndikalismen i Härjedalen var emellertid som störst 1924 då var tionde härjedaling var med i SAC och rörelsen har därefter minskat i betydelse. Däremot så försvann de Frihetliga Kommunalfolket från kommunpolitiken först 1991.

Härjedalen fick sin första egentliga kommunikation i och med Inlandsbanans dragning under tidigt 1900-tal. Planer på anläggning av en järnväg hadde tidigare funnits, då som en tvärbana från Hudiksvall gjenom Härjedalen till Röros, som fick järnväg redan under mitten av 1800-talet.

På senare tid har Härjedalen mer och mer intagit ställningen som ett turistlandskap med stora fjällanläggningar i Funäsdalen, Vemdalen, Björnrike och Lofsdalen.

Postvesenet

Fil:Bjorn.jpg
I centralorten Sveg står världens största träbjörn.

Det fanns ingen ordnad postgång till och från Härjedalen sedan landskapet fogats till Sverige efter Brömsebrofreden 1645 och sedermera även Hudiksvalls län. År 1651 tog landshövding Erik Sparre initiativ till postväsendets ordnande i Härjedalen. Det dröjde dock till dess att Ljusnedals bruk anlades innan det ordnades med reguljär postgång. Den inrättades år 1687 mellom Ljusnedal och Söderhamn via Söderala, som vid denna tid var en knutpunkt. Posten gick var 14:e dag. Posthanteringen på sträckan Sveg - Färila sköttes av befallningsman Nils Uhr i Sveg. Sträckan Färila - Söderhamn sköttes av borgmästaren i Söderhamn Magnus Blix. Var 3:e vecka förekom postgång mellom Ljusnedal och Frösön.

Postbefordran skedde mestadels med s.k. Gångpost, vilket innebar att den befordrades med en gående postiljon. Hastigheten var stipulerad till max 4 timmar per mil. Porto var 4 skilling per mil.

Postadressen under första hälften av 1700-talet var Bollnäs, som var den postanstalt som hanterade post för hela Härjedalen. År 1756 öppnades postkontor i Delsbo, som blev Härjedalens postadress från detta år.

Den första postanstalten i själva Härjedalen öppnades 1846 i Vemdalen. År 1877 flyttades postkontoret till Hedeviken, som blev huvudpostkontor för landskapet fram till år 1908Sveg blev huvudpostkontor. Vid denna tid hadde emellertid de flesta byar i Härjedalen egen postanstalt eller någon form av postutväxling.

Administrasjon

Akkurat som de andre landskapa i Sverige har ikkje Herjeådalen nånn offentlig, administrativ funksjon. Mesta heile landskapet inngår i Jämtlands län, berre med unntak av nokre få obefolka område i sør som ligg under Dalarnas län. Herjeådalens landskapsvåpen inngår samen med Jamtlands i länsvåpenet.

Landskapet svarar mesta fullstendig til Härjedalens kommun på kommunenivå, og denna kommunen brukar landskapsvåpenet i kommunevåpenet sitt. Härjedalens kommun og Gotlands kommun er elles de einaste kommunane i Sverige som har fått namn etter landskap. Alle församlingar (sokn) i Herjeådalen inngår i Härjedalens kommun, bortsett frå Storsjö församling som inngår i Bergs kommun. De obefolka delene lengst sør i Herjeådalen hører til Älvdalens kommun i Dalarnas län.

Enda i dag identifiserer mange herjeådalingar seg sterkt med landskapet og sine respektive sokner, snarare enn för eksempel länet.

Geografi

Høgaste fjell
Fjell Høgd (moh.)
Helagsfjället 1 796
Anåfjället 1 332
Sonfjället 1 277
Kjelde: SCB, Statistisk årsbok för Sverige 2007
Største tettstader
Tettstad Innbyggjarar
Sveg 2 633
Funäsdalen 798
Hede 763
Vemdalen 547
Ulvkälla 445
Lillhärdal 365
Norr-Hede 293
Kjelde: SCB, Tätorter 2005

Herjeådalen er eit høgtliggjande landområde i hjarta av den skandinaviske halvøya. Fire femtedeler av arealet ligg meir enn 500 meter over havet og eit førtital plassar ligg over 1000 meter over havet.

Landskapet har òg Sveriges høgastliggjande bygd, Högvålen, 830 moh. I nord-sørlig retning strekkjer landskapet seg 90 kilometer og i aust-vestlig retning 180 kilometer. Høgaste punktet i Herjeådalen er Helagsfjället med sine 1 796 meter over havet. Det lågaste punktet er 280 meter over havet. Ingen andre landskap i Sverige kjem i nærheita av den middelhøgda over havet som Herjeådalen har. I landskapet finst òg fleire høge fjellplatå, slik som Flatruet med sine 975 meter over havet. Flatruetvägen er Sveriges høgastliggjande offentlige veg.

Geologi

Grunnfjellet i Herjeådalen hører til Den kaledonske fjellkjeda som strekkjer seg frå Irland og Skottland («Caledonia» på latin) over Nordsjøen gjenom Noreg til Herjedalen, eit resultat av den kaledonske orogenesen. Landskapet kan grovt sjåast som ei austlig avgreining av fjellkjeda. I den aller austligaste delen av landskapet består berggrunnen av granitt. I dei meir sentrale delene av landskapet er bergartane yngre og skollone (berglaga) er lagra oppå kvarandre ettersom store fjellmasser har vorte transporterte austover over det prekambriske urfjellet gjenom historia. Detta gjer at vi kan finne eldre bergartar på toppen av yngre, metaforfe og sedimentære bergartar i Herjeådalen. I nordvestlige Herjeådalen skil den såkalla Särvskollan seg ut med sin sandstein og diabase. Landskapssteinen har sitt opphav i ei av dessa skollone. Det høgaste fjellet, Helags, er eit gneismassiv med innslag av glimmerskifer, og Sôna (Sonfjället på rikssvenska) og Vemdalsfjällen (som ein gong var del av eitt samanhengande fjellmassiv) består hovudsaklig av hard kvartsitt. I Helagsområdet finst det kalkrike sedimentære bergartar òg.

Fil:Sonfjället by Rickard Olsson.jpg
Sôna, eller Sonfjället på rikssvenska, er nasjonalpark.

Da innlandsisen sakte drog seg tilbake for kring 10 000 år sidan, dana det seg morener. På visse stader samla partiklane seg i bogeforma ryggar som ligg vinklerett på rørsleretninga for innlandsisen. Detta er svært tydelig i vestre Herjeådalen, derav namnet Rogenmorän.

Tettstader

Fil:Rändåfallet.jpg
Rändåfallet

Herjeådalen er det enaste landskapet i heile Sverige der det ikkje finst nånn by. Det finst først og fremst fire tettstader: Hede, Funäsdalen, Sveg og Vemdalen. Av dessa er Sveg den største tettstaden.

Busettinga i Herjeådalen er konsentrert til dalane langs Ljusnan, og landskapet er svært tynt befolka. Herjeådalen er faktisk Sveriges minste landskap i folketal med sine litt over 10 000 innbyggjarar og har same folketettheita som Lappland, det bur knapt éin person per kvadratkilometer i landskapet.

Fil:Map of ljusnan.png
Ljusnan i øvre delen av Herjeådalen.

Vassdrag

Det største og viktigaste vassdraget i Herjeådalen er Ljusnan. Ei annan elv, Ljungan, går frå lyngrissjøane på nordsida av Helagsfjellet og rinn gjenom Storsjön (563 moh.). Skärkån rinn òg ut i Storsjön. Deretter rinn Ljungan vidare aust inn i Jamtland. Ei anna stor elv er Klarälven, som begynner i vestre Herjeådalen gjenom Rogen (den største naturlige innsjyen i Herjeådalen), for seinare å flyte gjenom Norge søretter til Värmland.

Frå nord flyt hovudelva Ljusnan som upprinner ur Ljusnetjärnen (1 149 m), Grönsjöarna (807 m) gjenom Grönån och från väster gjenom Tvärån från Skarsfjället. Funäsdalssjön (583 m) avvattnas till Lossen (543 m), precis som Tännån gör gjenom Stora Linjetjärn (831 m), Malmagen (781 m), Tänndalssjön och Östersjön (713 m) i Tännäs tillsammans med Mysklan. Ett viktigat biflöde från norr är Mittån som upprinner i Mittåsjön i fjälltrakterna norr om Funäsdalen, gjenom i Mittådalen och sjöarna Messlingen och Grundsjön, för att sedan väster om Långå mynna ut i Ljusnan. Även Särvan som flyter gjenom Särvsjön är ett viktigt biflöde. Älven rinner gjenom Härjedalen i sydöstlig riktning men gör ett flertal stora krökningar eller svängar gjenom landskapet. Från Långå flyter älven till Hede och gör därefter just en krökning söderut. På väg nedåt mynnar Råndan från Råndalen och Lofsån från Lofsdalen ut i Ljusnan. Sedermera når älven den ännu unga sjön Svegssjön. I Svegssjön mynnar Veman från Vemdalen ut, likväl som Härjån från Lillhärdal. Från Svegssjön flyter älven österut mot Hälsingland.

Klima

Fil:R vala.jpg
Det är snösäkert i Härjedalen, på bilden är Ransundsvålen täckt av snö.

Härjedalen är en del av den tempererade klimatzonen och har ett uträglat inlandsklimat med stora skillnader mellom varma somrar och kalla vintrar. Under vintern är skillnaderna temperaturmässigt som allra minst i landskapet. Den kallaste delen är området mellom tätorterna Hede och Funäsdalen där medeltemperaturen vintertid är omkring minus 12 till minus 13°C under högvintern. På högre höjd kan det under samma period däremot vara högre temperaturer, mellom minus 7 og minus 8°C. Under somrarna är det en större skillnad temperaturmässigt i landskapet. I östra Härjedalen, i Älvros socken på gränsen till Hälsingland är medeltemperaturen högst på omkring plus 14 grader under högsommaren. I takt med att höjden ökar (Härjedalen har en höjdskillnad på dryga 1 500 meter) så avtar också värmen. I partiet ovanför trädgränsen är sommartemperaturen mellom plus 8 till plus 10°C. På Härjedalens högsta punkt, det redan nämnda Helagsfjället är den enbart omkring plus 5°C.

Den högsta uppmätta temperaturen i skuggan i Härjedalen är plus 36.0° C, som uppmättes i Sveg den 8 juli 1933. Den högsta uppmätta temperaturen i nyare tid uppmättes även den i Sveg, 33.3° C den 6 augusti 1975. Den lägsta temperaturen, minus 47.7° C uppmättes den 10 januari 1987 i Storsjö. Under senvåren och somrarna har västra Härjedalen Sveriges lägsta temperaturer. Den 3 maj 1981 uppmättes temperaturen minus 24.1° C i Fjällnäs och i Funäsdalen uppmättes såväl den 22 juli 1888 som den 14 juli 1893 en temperatur på minus 5° C. Den högsta nederbörden som uppmätts på ett dygn är 136 millimeter vid sjön Malmagen i slutet av augusti 1993. Den högsta uppmätta nederbörden på en hel månad uppmättes också vid Malmagen 237 millimeter juli 1973. Det högsta rapporterade snödjupet från Härjedalen är 174 centimeter i Fjällnäs den 7 mars 1988. I Härjedalen har även många tidiga och sena snöfall rapporterats. Det tidigaste kända snöfall (utanför de rena fjällområdena) i Sverige inträffade den 17 augusti 1949 i Brännvallen utanför Hede, ett snödjup på 4 centimeter. Ett mycket sent snöfall är det från Fjällnäs rapporterade 15 centimeter den 6 juli 1964. På grund av detta hör västra Härjedalens skidorter till Sveriges mest snösäkra områden.

Klimatabell for Sveg Mal:Klimatabell

Kultur

Folkekulturen i Herjeådalen blir ofte sett på som svært særprega, mykje på grunn av det barske klimaet, den isolerte plasseringa og den i lange tider mangelfulle kommunikasjonen med omverda. [19]

Seterbruk

Noko som tradisjonelt har kjennetekna Herjeådalen meir enn noko anna svensk landskap, er seterbruket. Mykje av folkekulturen i Herjeådalen er knyta til seterlivet, høgtider som olsmess, mat som flötgröt, kornost, messmör med meire, folketru og musikk som köking (kauking, hauking).

Høgtider

Olsmess (olsmäss, orsmäss), eller olsok, er ei gammel katolsk festhøgtid helga ått Oláfr Haraldsson («Heilag-Olav») som enno blir feira i Herjeådalen. Olsmess blir halden til minne om dagen da han staup i slaget ved Stiklestad, rett nordvest for Herjeådalen, den 29. juli. Pilgrimsleiene gjenom Herjeådalen gjekk til Olavs-relikvia i Nidaros, og namnet hans har gjenom historia vore det absolutt mest populære blant mennene i Herjeådalen. Landskapet har enno i dag ein overrepresentasjon av namn av typen Ols- og Olofsson. På olsmessa fór folket til setrane sine for å feire minnet om Olav der. Ofte gjekk det langa folketog frå byane leidde av spelmenn.

Dialekt

Fil:Pulsatilla vernalis, Seiser Alm.JPG
Mogop heter mofila på härjedalsk dialekt

Mal:Huvudartikel Den tradisjonelle dialekten i Herjeådalen i sine variantar blir rekna som herjeådalsk. Herjeådalsk blir gjerne sett som ein svært alderdommelig variant av trøndsk, som blir tala i den delen av Norge som Herjeådalen tidligare haurde til, Trøndelag. Herjeådalsk ligg langt nærmare dessa dialektane enn nånn annan dialekt i Sverige med unntak av jamska. Nedaför følgjer ein herjeådalsk variant av barnesongen «Blåsippan ute i backarna står», som i staden handlar om Herjeådalens landskapsblomster mogop. Herjeådalsk tekst av Göran Mann frå Vemdalen.

Mofila utä på bahkkân no står
buhkkâ på huvvuä, sägg "Dâ är vår"
Ongan dûm f´luhkâ dûm, rehnt skâ ä b´li
kuta senn hem hitat mora si[20]

Referansar

Fotnotar

Nettkjeldor

Trykte kjeldor

Sjå òg

Pekarar

Mal:Tingslag Härjedalen

Mal:Landskap i Sverige

GNU-logoen Denna artikkelen er heilt eller delvis basert på artikkelen «Härjedalen» frå Svenska Wikipedia og kan kopierast, distribuerast og/eller endrast slik det er sett opp i GNU fri dokumentasjonslisens. For ei liste over bidragsytarar til den opprinnelege artikkelen, sjå endringshistorikk knytt til den opprinnelege artikkelen. For ei liste over bidragsytarar til denna versjonen, sjå endringshistorikk knytt til denna sida.